dontyoueverforget!

2011-04-14 ♥ 21:05:01 | Kategori >> Allmänt | KOMMENTARER (2)

Jag har i ca 2-3 veckor känt att jag varit sugen på sötsaker. Jag har trott att det berott på att jag fått i mig kolhydrater genom alkohol men nu tror jag nästan att det suttit i mitt huvud.
Igår fuskade jag. Min son hade ett påskägg med godis i hemma. Och jag åt, inte en eller två godisar utan rätt många...tills det var slut i det där jäkla påskägget. Det var första gången jag åt godis på exakt 4 månader. Om det var gott? tjaa, jag tänker inte ljuga och säga att det var äckligt. Egentligen var det inte en impuls att äta, den impulsen har jag inte längre. Jag hade på något sätt gått runt och tänkt/trott att jag var så jäkla sugen och på något vis så tillät jag mig. I efterhand så vet jag inte varför men på ett sätt känns det skönt. För vet ni vad? Jag ångrade mig, det kändes inte bra efteråt men idag finns inte den där känslan av att jag verkligen vill ha godis kvar. Den är som bortblåst och jag känner att jag nu kan återgå till att vara strikt utan att sakna eller längta efter att stoppa något sött i munnen. Självklart hade det varit mycket roligare att klara ett år eller två utan att ha ätit något godis alls men då kanske det hade varit jobbigare och en större uppoffring att stå emot. Jag vill inte känna att jag offrar något när jag går ner i vikt. Jag vill känna mig stolt och glad över att jag iställer ger mig själv något. Och så känns det faktiskt idag, såhär dagen efter mitt syndande. Så på något konstigt vis så känns det som att det var värt det. För att få upp ögonen och inse att godisätandet är inget jag saknar och inget jag vill fortsätta med.

Hade det här hänt för säg ett år sedan så hade jag smällt i mig det där påskägget, låtit bli att berätta för någon att jag inte hållt mig till min plan och sedan köpt mer godis idag. Som en missbrukare hade jag gömt undan och smugit med att jag faktiskt ätit trots att jag sagt det motsatta. Jag övervägde att inte berätta för någon igår men valde ändå att berätta för "viktpeppningskompisen", pojkvännen och nu för er. Detta känns rätt stort för jag har brutit ett jävligt dåligt mönster och med det insett att jag faktiskt kommit en bit påvägen. Inte bara fysiskt utan även psykiskt!