dontyoueverforget!

2011-03-03 ♥ 20:56:23 | Kategori >> Jenny | KOMMENTARER (0)

Vet ni vad min kära 2,5 åring sa idag när han satt och drog i en gummiödla så att den blev skitlång?
- NU, nu är den smal och lycklig!

Va?? Herregud!! Jag höll ju på att börja grina. Är detta mitt fel? Är det jag som påverkat honom redan med min dumma dumma kroppsuppfattning och självkänsla? Oavsett om det är mitt fel eller ej så ska jag bannemig skärpa mig när hans små öronen är i närheten.Vad var det du brukade säga mamma? Små grytor har också öron? (Nu behöver det ju inte vara såhär han menat men oavsett så var det ett wakeup call för mig).

En sådan uppfattning vill jag inte att han ska behöva ha om kroppen innan han ens fyllt tre, att smal = lycklig. Jag kan tänka mig att många som varit tjocka blir lyckligare av att få en finare kropp och att man överhuvudtaget mår mycket bättre när man lever häslosamt vilket säkert kan leda till en större lycka. Men jag tror verkligen inte att det räcker att vara smal för att få känna lycka och att alla andra problem plötsligt försvinner då.
Det fattar jag ju nu såklart men ärligt talat så tänkte jag så när jag var yngre, jag hade kunnat gjort vad som helst för att få vara riktigt smal. Jag vet att jag kunde jämföra mig med folk och tänka typ "om jag fick vara smal som henne så skulle jag inte bry mig om jag även hade alla hennes finnar" "Om jag var så smal så skulle jag kunna lukta illa resten av livet" "Om jag fick ha en sådan kropp skulle det inte göra något om jag såg jättedåligt"...Ni fattar va? Helt sjukt egentligen. Gud vad hemskt! Jag har varit så jäkla besatt av allt det här så länge, och jag tror att många skulle bli mörkrädda om jag berättade allt. Eller är detta vanligare än jag tror? Att man som barn, tonåring och även äldre går runt och tänker på hur ens kropp ser ut HELA tiden? Det kanske det är, men jag hoppas verkligen att det inte är det!!
Jag har försökt att gå ned i vikt säkert 30 gånger sedan högstadiet men det har inte fungerat värst bra någon av gångerna. Rätt konstigt att jag inte lyckats egentligen eftersom jag varit näst intill besatt av tanken att få bli smal. Skulle jag gissa så tror jag nog att det är rätt många saker det beror på men det är nog dels självkänslan som varit för dålig för att tro att jag ska klara det hela vägen. Det spelar liksom ingen roll hur mycket man vill något om man ändå inte tror på sin egen förmåga att klara av saker.